onsdag 30 december 2015

Tack för oss!

Så har då dagen kommit….Efter att i fem år haft privilegiet att jobba som vårdhundsteam är det så dags för Leo och mig att tacka för oss. Idag var det vår allra sista arbetsdag tillsammans och efter nyår går jag tillbaka till min ordinarie tjänst i hemtjänsten. Det har varit en fantastisk tid även om omständigheter, som jag inte vill gå in på här, har gjort att beslutet att lägga ner verksamheten bara känns som en lättnad. Jag har själv varit delaktig i beslutet eftersom jag känt att min entusiasm brutits ner mer och mer under åren och orken att ”stöta och blöta” är slut…..

TILL MIN UNDERBARA LEO!
Det är nu jag kommer till den där larviga (säkert i någras ögon) hyllningen till min underbara, fantastiska, lojala, kloka, mjuka, empatiska, modiga, snälla, söta och goa hjärtevän och arbetskamrat, LEO….Jag vet inte hur jag ska kunna förklara vilken underbar vårdhund du är och självklart är jag partisk, men vilket FANTASTISKT jobb du har gjort!

Du har skänkt glädje till den som varit nedstämd, du har skänkt ro och trygghet till den som varit orolig. Du har fått människor med kroniska smärtor att glömma det onda för en stund och även fått människor att känna att de kan, vill och vågar. De har fått känna sig uppskattade och sedda och de har fått något att längta efter och se fram emot.


Jag måste också få hylla Leo för hans lojalitet gentemot mig som förare/matte och den tillit han bevisar gång på gång att han har till mig. Det är ju inte bara på jobbet det är en fördel med en följsam och trygg hund utan det är också en STOR fördel när man som vi pendlar till jobbet. Jag har inget körkort så därför har Leo, precis som jag, blivit en erfaren pendlare, men många gånger har han nästan rört mig till tårar med hans lojalitet och tillit.

Leo på pendeltåget.
Till exempel de gånger tågen varit försenade eller inställda och vi har fått invänta nästa tåg som då naturligtvis är så fulla att vi knappt får plats. Leo går lugnt  in i tågvagnen  efter att ha tittat upp ett ögonblick på mig som för att fråga om vi verkligen ska gå in. Sedan står han lugnt och stilla mellan mina knän i vetskapen om att matte skyddar honom. Hur lätt det vore att någon råkar trampa på honom när tåget kränger och då han står på golvet nedanför alla stora jackor så syns han knappt heller. Men ibland får jag en skymt av hans vita, långsmala nos och då brukar jag försöka smyga ner en liten godisbit och berömma honom. Vid dessa tillfällen är man ju tvungen att kliva av vid varje station för att människor ska kunna gå av tåget, och det som fascinerar mig är att Leo kliver på igen och igen…lika tryggt och självklart som tidigare.

Det finns inte alltid så här mycket plats på tåget.
Eller de gånger som tågen varit helt avstängda under flera veckor och vi varit tvungna att åka ersättningsbussar. Bussar som inte är så himla enkla att ta sig i och ur om man är hund, med trappsteg som är nästan lika branta som en stege och dessutom långt ner till marken från sista trappsteget. Men han gör det!

Leo på bussen.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt vi upplevt i jobbet och hur mycket bra som uppkommit tack vare våra besök. Allt från oro som bytts till lugn, nestämdhet som slutat i glädje och skratt och smärtor som glömts bort för att fokus flyttats till Leo. Eller damen som vägrade använda hörselhjälpmedel och som blev arg så fort personalen tog fram apparaten. Jag skulle kunna berätta om hur jag med hjälp av Leo lyckades få henne att ändra uppfattning och åtminstone använda den kortare stunder efter att ha visat så mycket avsky att personalen gömde undan apparaten mellan besöken för att de var rädda att damen skulle gömma den eller kanske kasta den för att slippa använda den…Jag skulle som sagt kunna berätta hur mycket som helst men det skulle bli ett alldeles för långt inlägg.

Leo provar hörselförstärkaren.
Vi har i alla fall gjort en otrolig resa tillsammans och vägen har ofta varit både smal och krokig. Många gånger tvivlade jag på att vi ens skulle fixa utbildningen och säkert fanns det dem som var tveksamma till om en whippet, med sina säregna egenskaper och framtoning, verkligen lämpade sig som vårdhund. Men vi gjorde det på vårt sätt och det blev ju bra! Vi var pionjärer när vi införde vårdhund i kommunala hemtjänsten och vi hade inga att jämföra oss med och glutta på för att utveckla verksamheten. Så vi (eller jag) fick efter bästa förmåga försöka bygga upp något helt eget. Visst har det varit jobbigt men även utmanande och lärorikt och jag kommer minnas denna tiden med värme och stolthet.

ÄLSKADE, ÄLSKADE LEO! Nu har matte bestämt att du ska få bli pensionär istället för att hjälpa gamla tanter och farbröder! Du har redan hunnit bli drygt 8,5 år men jag hoppas och tror att vi fortfarande har många fina år kvar tillsammans och under de åren ska du bara få vara hund….Men jag misstänker att vi kommer få leka och göra apporteringsövningar och annat skoj här hemma då du är van att jobba, och det kommer nog vara dagar när du håller koll på mig när jag packar min ryggsäck för att se om du ska få följa med till jobbet….Men då får du ligga kvar och mysa i sängen istället medan matte åker och jobbar hos tanterna och farbröderna.


Jag rundar av detta inlägg med en liten hyllningsfilm till världens goaste vårdhund (nu blev jag så där partisk igen). Ett litet axplock av vad vi pysslat med under våra fem år i vårdhundsyrket.

Tack Leo för din fina insats inom svensk äldreomsorg! 
Du gjorde det på ditt eget, unika sätt! <3





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar