Onsdag eftermiddag på Träffpunkten.

Vaknade med världens huvudvärk och illamående igår morse.Var tyvärr tvungen att lämna återbud till förmiddagsjobbet,vilket inte kändes så himla kul.Tog det lugnt och vilade lite för att försöka komma iväg till Träffpunkten på eftermiddagen.

Efter att ha kurerat mig lite så kom vi i alla fall iväg till Träffpunkten.Eftersom vi inte kommer vara där nästa vecka då det är påskvecka,så hade jag tagit med mig påskkort med Leo på,som damerna på sittgympan skulle få.Jag pratade med gympaledaren om vi kunde få några minuter för att dela ut korten innan de började,och det var ju klart att det gick bra.
Jag hade beställt 25st kort och var helt övertygad om att de skulle räcka och bli över,men när damerna började ta plats så blev jag lite orolig ett tag.Det har blivit fler deltagare sedan första gången vi var där,då var det nog bara ca 15st,igår var de 21!
Jag lovar att jag räknade in dem både 2 och 3 gånger innan Leo fick dela ut korten till dem,jag ville ju inte riskera att någon skulle bli utan.De blev så glada för kortet och en del sa att de sparat tidningsartikeln från Sundbybergstidningen för att ha en bild på Leo,men att de tyckte att det var roligt med ett riktigt kort på honom.

Leo's påskkort!

Den hundrädda damen övervann sin rädsla igår!Leo fick ta en godis ifrån henne efter att han levererat påskkortet.Och det var en mycket stolt och darrig dam som både skrattade och grät på samma gång,när hon vågat mata honom.Vilken seger det måste ha känts som för henne.Jag var bara tvungen att ge henne en stor kram för hennes insats.Starkt jobbat!

Efter deras sittgympa var det dags för gruppaktivitet med Leo.Det är så roligt att se hur engagerade deltagarna är i lekarna.De får Leo att hämta saker,snurra,välta,sitta fint,ligga med godis på tassarna och vänta på "varsågod".Det är en utmaning för mig att försöka hitta på aktiviteter som passar så det inte bara blir samma hela tiden.Man får utveckla idéerna och hitta på varianter som engagerar och lockar till rörelse.Och de här damerna är väldigt duktiga kan jag lova!Får se vad vi hittar på till nästa gång...

En uppskattad kompis!

Denna vårdhundsdag hade vi trevligt sällskap på tåget till jobbet.Johanna och hennes kompis Nellan skulle tillbaka till skolan i Berga,efter att ha tillbringat gårdagskvällen och natten hemma.De hade stalltjänsten förra veckan och i helgen så då har de sovit på skolan hela tiden,därför tyckte de säkert att det var skönt att få komma hem ett tag.

Johanna och Leo myser på tåget!

Då vi idag var lite tidiga till jobbet (över en timme innan vårt första besök),passade jag på att svänga förbi min hemtjänstlokal och checka jobbmailen och lite sånt.Sedan tog vi en promenad i det fina men blåsiga vädret,till vårt första besök.Passade på att träna Leo i lite följsamhet under promenaden,inga problem,han sköter sig så fint såååå :-) Körde lite byta sida (bakom ryggen),följa handen,stanna-sitt,backa och lite annat smått och gott.Jodå det gick också bra :-) Gäller att hålla allt ajour...

Första damen blev så glad att återse Leo.Det var ett par veckor sedan,då hon legat inne på sjukhus.Vi satt och pratade en stund och då låg Leo vid hennes fötter.Hon tittar förundrat och inspekterande på honom där han ligger och slumrar.Efter en stund får hon kasta lite boll med honom och hon är mycket nöjd och glad när han lämnar bollen till henne så hon kan kasta igen.Lite trix och konster får hon försöka få Leo att utföra.Hon blir så glad när han på hennes kommando snurrar,sitter osv.

Nästa besök var hemma hos en dam som inte tycker att Leo ska behöva göra någonting.Hon tycker bara om att han är där så hon kan gosa med honom.Hon pratar mycket med honom och pysslar om honom.Hon plockar fram gamla hundleksaker och en hundkorg från garderoben,hon ställer ner vatten åt honom.En gång fick han t o m glass av henne som hon gjorde ordning på ett fat och ställde ner till honom.Så gulligt och det syntes att hon var glad att få pyssla om honom.När vi så skulle packa ihop våra saker och gå så slängde jag iväg Leo's boll och han hämtade den och lämnade till damen.Hon skrattade och kastade iväg bollen igen och han hämtade den en gång till.Sen gick han och hämtade sak efter sak som jag plockat ihop och lagt i den lilla hundkorgen.Och som hon skrattade åt hans tokerier :-)

I väntan på personalen som ska släppa in oss!

Kommer de inte nån gång?!  ;-)

Dags för vårt sista besök för dagen.Damen vi skulle besöka kom själv och öppnade dörren idag,och gissa om hon blev glad när hon såg att det var Leo som kom på besök.När vi kommit in så såg jag en tidning som låg uppslagen på köksbordet.Det var Sundbybergs lokaltidning "Mitt i Sundbyberg" och på sidan som var uppslagen fanns en artikel om mig och Leo med bild och allt :-) 

Kramkalas! (Det finns en liten Leo där nånstans)

Denna damen får numera styra mycket av aktiviteterna själv.Jag lägger fram några av de redskap vi använt vid tidigare besök och märker att hon till stor del minns vad vi använt dem till.Hon försöker minnas hur vi gjort övningarna och rekonstruera dem.Ingen lätt uppgift men med lite guidning så går det jättebra.Det är så fantastiskt roligt när man ser att träningen ger resultat.

Vi var tvugna att se om Leo passar i mössa,det såg roligt ut.

Efter en stund frågar hon om det inte är något som Leo vill ha,lite mat eller lite vatten kanske?Jag säger att han kanske är törstig.Då reser hon sig upp och fyller vatten i en skål och ställer ner till Leo som genast börjar dricka.

En ond rygg kan kännas mindre besvärlig när någon annan behöver din hjälp.

Vart än Leo kommer,vare sig han gör många aktiviteter eller bara ligger och myser i soffan,så är han en glädjespridare.De äldre vi går till får någon att pyssla om och göra roliga,minnesvärda saker med.Att få höra någon skratta så där äkta,genuint,underbart är bara så härligt.Att få höra en person skratta det skrattet och sedan veta att personen har en depression....ja ni förstår nog vilket härligt jobb detta är!...och viktigt!

För dig som vill läsa artikeln i "Mitt i Sundbyberg"

Mitt i Sundbyberg v13

Klicka på tidningen sedan är den på s.16

Inte så lätt alla gånger.

I eftermiddags var vi hos kurskamrat Tina på "Hundcirkeln".Vi hade olika stationer där deltagarna skulle få hundarna att göra olika saker.Det var tex sitt fint,snurra,apportera,buga mm.

En ny dam var med på hundcirkeln idag och när hon skulle få Leo att utföra de olika aktiviteterna så märktes det tydligt att han blev väldigt förvirrad.När hon skulle försöka få honom att snurra så stod hon lutad över honom och pratade med honom.Jag hör ordet snurra ibland,men det vävs in med massor med andra ord så Leo inte uppfattar det,och samtidigt som hon gör detta så klappar hon om honom.
Leo är van vid att man bara står eller sitter och sedan ber honom snurra.Han behöver inte lockas med en godis som förs runt,runt eller ett finger som visar...Jag tar damen under armen och säger att hon bara behöver sträcka upp sig lite och säga till honom att snurra .Efter mycket om och men så lyckas hon få Leo att snurra.Stor lycka och glädje och mycket beröm till henne förstås (och så godis till Leo).

Leo har verkligen en ängels tålamod.Att bli förföljd av damens rollator pga hennes glädje över att få umgås med honom,samtidigt som han ska utföra olika aktiviteter tillsammans med de andra deltagarna,DET är ett riktigt hundjobb det!

Tinas fina Casper med sin fina boll!

Leo hade bara ögonen på Tinas ficka ;-) 

Finns det mer godis?

Trött Leo pustar ut!

Besök på Träffpunkten.

Igår eftermiddag var Leo och jag på Träffpunkten för lite vårdhundsaktiviteter.Reportern vi stämde träff med för ett par veckor sedan kom också dit för att intervjua och ta lite bilder.Det blev en bra och avslappnad intervju då hon var väldigt lätt att prata med och verkade förstå syftet och tanken med vårdhundsarbetet.Det ska bli spännande att se hur det ser ut när det blir publicerat :-) Jag visade upp några av de övningar vi gör när vi är ute och jobbar och förklarade syftet med dem.Sedan var hon med oss under gruppaktiviteten och tog bilder.Leo skötte sig utmärkt och alla tyckte att han var så lydig och väldresserad :-) Många glada skratt och duktiga deltagare,en riktig kanonstund!

Älsklingen!

Även några av gästerna på Träffpunkten visade intresse för vårt jobb och ställde frågor om det och om Leo.Bra sätt att sprida budskapet om vårdhundens existens och vilka möjligheter och resultat man ser.Hittills har jag inte mött någon som inte tyckt att det är fantastiskt bra med hundar i vården,däremot är det nästan ingen som vet att det finns speciella vårdhundar som är utbildade för sitt jobb.De flesta tror att det går med vilka hundar som helst.

Jag blir därför så glad när jag får möjligheten att förklara vikten av att det är just en utbildad hund som besöker vårdboenden,sjukhus,hospice mm.En vårdhund arbetar alltid tillsammans med sin förare under kontrollerade former,allt för att säkerheten för patienten/vårdtagaren (och även för hunden) ska kunna upprätthållas.I situationer där personal tar med sin hund till jobbet är det svårt för personalen att hålla koll på vad hunden gör eller vad de boende gör med hunden,de har ju sitt ordinarie jobb att sköta.Det är så lätt att hunden krafsar på en hand eller ett ben så det blir sår som sedan blir infekterade...det kan bli så fel...Eller så kanske hunden föredrar kvinnorna på avdelningen och ratar alla männen.Man kan ju bara tänka sig hur det skulle kännas för dem som hunden inte vill hälsa på,tänk på hur det skulle kunna påverka självförtroendet.En utbildad och godkänd vårdhund ratar ingen!

Soldyrkarna Leo och Lucky!

Promenad i vårsolen!

Idag tog min dotter Johanna och jag med oss Leo och Lucky på en riktig långpromenad i det fina vårvädret.Vi släppte hundarna lösa i skogen där de fick springa av sig lite och busa.Vi fick hålla oss en liten bit in i skogen då gångstigen var som en isgata,men det var snöfritt och förvånandsvärt torrt där vi gick.

Skönt att få sträcka ut och springa lös!

Men naturligtvis fick hundarna för sig att de skulle till andra sidan isgatan också.Så framför allt Lucky utövade något som påminner om längdhopp...

Hoppla!
 

Leo och Johanna passade på att ha lite roliga aktiviteter på hemvägen.

                                         

                                
                                 

Uppskattning av anhöriga.

Det som kan kännas lite tråkigt med att jobba med vårdhund i hemtjänsten,är att man inte har så många att dela upplevelserna med.På boenden så finns det ju personal runt omkring som ser det vi gör och som ser hur pensionärerna agerar och reagerar.Även anhöriga som hälsar på träffar personalen på boendet och på så sätt kommer resultat som de upptäcker hos sin släkting lättare fram till berörd vårdhundsförare.

Idag hade jag i alla fall turen att träffa en anhörig hos personen som  Leo och jag besökte.Han var mycket positiv och såg och hörde skillnad på sin mamma direkt när vi kom.När han hade kommit till henne så hade hon varit väldigt låg och nedstämd,men allt vände när Leo klev innanför dörren.
Och även om sonen satt i ett annat rum och läste tidningen medan vi jobbade så kunde han inte undgå att höra hennes glädje över Leo.Äntligen fick någon mer än jag se denna förändring hos gumman!

Hon var väldigt noga med att sonen skulle se när hon fick Leo att snurra,sitta mm.Så det var flera gånger som hon väntade med att ge Leo kommandon bara för att sonen skulle hinna komma in i köket.Det är så roligt att se hur hon lever upp och hur hon styr aktiviteterna vi gör.Idag var hon "vårdhundsförare" och gav Leo de olika lantdjuren och sedan pekade hon på mig och sa "lämna den där".Leo gick lydigt och lämnade alla djuren till mig.Jag fick till och med frångå principen om att allt godis ska ges av brukaren,då hon väldigt bestämt sa till mig att ge honom godis när han lämnat något till mig.Hon vet hur turerna ska gå!

Detta är en gumma som i vanliga fall inte vill göra något,är ledsen och nedstämd.Hon har Alzheimer som gör att minnesfunktionen är kraftigt nedsatt,och detta är hon väldigt,väldigt medveten om.Det i sin tur gör att hon är mindre benägen att göra saker,då hon inte tror att hon ska klara av dem.Att se hur stolt hon är när Leo gör det hon ber honom om,hur hon styr i aktiviteterna och hur hon pysslar om honom är så fantastiskt.Jag upptäcker även små framsteg i minnesträningen och det bästa av allt är ju den viljan jag ser,viljan och lusten till aktivitet.

En av vårdhundens många styrkor.

I fredags när Leo och jag var ute på jobb så fick jag återigen se prov på vilken fantastiskt förmåga hunden har att få den enskilde att glömma bort sin smärta,sina nedsatta funktioner och få personen att skratta och leva upp.

Leo och jag besökte en dam som har Alzheimer,hon är deprimerad och ofta orolig.Dessutom har hon värk i ryggen.När vi var hos henne så fick hon bl a kasta boll med Leo och det märktes att hon tyckte om när han hämtade tillbaka bollen till henne.Det var så roligt att se glimten i ögat hos henne när hon busade med honom.Hon kastade bollen in i sitt vardagsrum från köket där vi satt och fnissade när Leo tvekade lite över om han verkligen fick gå in dit.Då reste hon sig från stolen och lockade med honom in i vardagsrummet och sedan lekte hon och Leo medans jag var beredd på att hålla lite ordning.Tänk så roligt de hade och vad hon skrattade!Jag önskar att fler hade fått se hur hon stod böjd över Leo och drog bollen efter golvet för att locka honom att ta den.Inte illa för en gumma på 90+!

Jag fick även höra från en i personalen att när de hade pratat med gumman en dag så hade hon inte kommit ihåg sina barns namn,men när de nämnde Leo så sa hon att "Leo,ja men det är ju den där hunden...".
Så kan det vara...

Bushunden Leo.